Jag vet inte vart jag ska gå, stående med tvivel. Söker den djupaste delen av mig som du aldrig ser.

Jag måste vara stark, men tar ett steg bakåt. Det finns aldrig en återvända om det ligger tvivel kvar.

Man står där och vrider visarn bakåt fast man vet att det inte går, så slutar det med en punkt sen ett frågetecken

efter det. Men det skulle kunna vara ödets väg, tror på det man knappast vet, att sen se någonting bra i det som

händer och med allt som sker. Men vi båda har kämpat länge nu men det känns precis som ingenting.