Kan vi inte springa ifrån dessa lögner, det börjar bli för mycket nu.

Kan vi inte dra tiden tillbaka till igår, fast jag försöker att inte hålla dig

kvar i mitt huvud. Men jag vet inte, om du känner som jag gör, men jag

är rädd, men jag har försökt att inte lita på dig, försöker att inte sakna dig.
Fast man säger att det borde vara över, verkar vara det svåraste
orden, det är sorligt, ja så sorligt. Att man inte ens kan prata om det.

Men det är bara en tidsfråga, ju hårdare man än försöker, ju mer man

kan se din verkliga du. Men ta tag i dina problem, håll huvudet, högt,

vänta på dagen, så kommer det att se att du är större än livet. Men
det är ju också bara en tidsfråga. Men jag är klar nu, jag ger upp

Jag vet inte vart jag ska gå, stående med tvivel. Söker den djupaste delen av mig som du aldrig ser.

Jag måste vara stark, men tar ett steg bakåt. Det finns aldrig en återvända om det ligger tvivel kvar.

Man står där och vrider visarn bakåt fast man vet att det inte går, så slutar det med en punkt sen ett frågetecken

efter det. Men det skulle kunna vara ödets väg, tror på det man knappast vet, att sen se någonting bra i det som

händer och med allt som sker. Men vi båda har kämpat länge nu men det känns precis som ingenting.