två stulna år. Det är exakt så det är, och ingenting man kan göra nånting år. Vi har byggt ett hus som är dumt, jag går in i ett ljudisolerat rum. Vi måste välja nu, åtminstome dividera kommuntikationen till allt trassel. Men det fungerar inte, efter flera år vill jag bara bränna upp den här relaktionen. Vi är rädda för varandra, rädda för den fält av förakt vi har skapat. Det står nu 1-1, jag förlorade först, du förlorade nyss. Tragisk nog är vi en tävling, att vi ljuger om att vi inte kan se de, skillnaden är att den att. Men ärligt talat så orkar jag inte blunda för sanningen längre