En månad sen jag kom hem från Egypten efter en underbar vecka
med fina Kaisa och Jennifer, fester, steka och kika in rumpor det va det vi va bäst på. Jag saknar er!

Untz Untz den mest underbaraste och mysigaste natten igår och att så korta ord kan bli till så stora ord. Somna med leende på läpparna och vaknade lika så, där vid tre helt nyvaken gick jag upp mot farmor i bara min t-shirt, la mig på soffan, medans hon lagade plättar åt mig. Smarrigt. Gick hem till mig, bytte om, for mot gymmet på spinning med Sarah, efteråt ett pass på gymmet över 1 timme. Hur underbart va inte det, for hem la mig i sängen med en skål med yoghurt. Untz untz

"Tiden började rusa sin väg, mörktet som började allt närma sig både ute och även inne i rummet. Kommer hon inte snart var det enda som rusade i mitt huvud. Kommer hon verkligen inte snart? hon lovade att det inte skulle ta så länge, hon sade med sin röst att allting skulle ordna sig. Men jag var bara ett litet barn, så hur skulle jag förstå. Tiden gick och ingen kom. Hade det hänt henne nånting, kanske? eller kanske min pappa skulle komma och hämta mig, han som inte ens fanns i mina tankar eller i mina ögon. Tårarna började komma, men jag visste att hon skulle komma tillbaka, hon viskade det före hon gick. Men hoppet sjönk ner, som ett skepp som sjunker försiktigt ner mot botten. Jag ville bara gråta hejdlöst och kasta mig i armarna på henne och aldrig släppa taget. Men på något sätt känns det som en stor del av mitt liv bestod av att vänta på henne, en längtan efter henne. Svårt att åstadkomma minnerna eller porträtt av henne och beror enbart på minnerna som nu börjar suddats ut genom tjugo år. Tanken att aldrig fick veta om hon skulle tycka om mig, vara stolt. Aldrig se mig få växa med åren, första skoldagen. Fira jul, vara med henne på mina födelsedagar. Men jag fick aldrig känna den känslan. Under alla år har hoppet om hennes närhet försvunnit, med en besvikelse. Hur kunde hon, att hon faktiskt är och förblir en främmande person, och inte ens det minsta har jag svårt att förstå henne i rollen. Men varför, jag har fortfarande inte fått in det i huvudet. tanken gör ont att inte få veta vem sin riktiga mamma är"

<3

Kämpa, man måste verkligen kämpa varje dag för att få dagen över. Men Imorgon är en ny dag, nya möjligheter. Idag var det den 13 december, Lucia. Vad säger det er? En högtid, En blond lockig kvinna som står med ljus i håret och sjunger vackra låtar. Men är för första början var det en farlig dag, men det ändrades med åren. ljus, glädje sjungande människor, glada barn som springer runt och sjunger, klär ut sig. Och man får inte glömma lussebullarna.